I Uppsala över helgen

publicerat i för framtiden
Hela året har jag samlat ihop presenter till min systerdotter som fyller ett år på måndag. Hon ska ha kalas på söndag och tro det eller ej men min syster födde sin dotter på sin egen födelsedag så det blir fest för två! Perfekt för mig som bor så långt borta igen att kunna fira dem samtidigt. Känner mig lite trött men det är with a peaceful heart. Det här är mitt rum från skrivbordet, det ser verkligen ut som en liten låda från den här vinkeln. Jag gillar.

Tillbaks i Kalix

publicerat i för framtiden
Sista momentet står för dörren! Dokumentärfilm! Oh my oh my! Det är så roligt! Jag och fotograf Joel har ett projekt på gång om varför vi fick lära oss så lite om samer när vi gick i skolan. Vi försöker ta reda på mer om vår ursprungsbefolkning och kommer träffa bland andra en konstnär i Kiruna. Helst skulle jag vilja lära mig lite samiska på vägen också. Vi får se hur det går!
På dagen föds idéerna.. kanske går det lite lättare med en promenad ute i naturen.
Sen är det bara att titta upp i taket.
Och skriva ner idéerna.

Söndagslyx i Hammarbyhöjden

publicerat i för framtiden
Det är verkligen en ära att även få vara med och praktisera på Bittes (till höger) kommande film som hon gör i samband med sitt slutprojekt på Konstfack. Hon är en nyvunnen vän och idéspruta som liksom aldrig verkar ta slut. Här har vi en välförtjänt superlyxig paus i rekvisitabygget.

En annan politiskt skärpt nyvunnen vän är hennes kille Martin som har ett kontor som minst sagt inspirerar.

Ensamma i studion

publicerat i för framtiden
Jag och min praktikantkompis Lisa röjde lite i studion innan fredagsmötet och väntade in den obligatoriska städningen som inte ägde rum förrän efter mötet. Vi vet inte riktigt varför men eftersom vi blev ensamma passade vi på att busa lite.

Jag mötte döden bland skynkena, hon bjöd upp till dans så vi tog en svängom.

Lisa rensar ut kläder som programledarna haft till klädracet. Det blir mycket kläder! :)

På plats i Bolibompastudion

publicerat i för framtiden
Som är större än jag trodde!

Skratten ekade i studion idag vid Nassim Al Fakirs inspelning, här med redaktör Olof.


Och sen var det någon som ljudlöst smög runt i studion... vet inte riktigt vem....

With my heart in Kalix

publicerat i för framtiden
Det var så häftigt att få höra ungefär mer eller mindre samma resonemang idag av vår klipplärare, en gammal räv som varit med sen 60-talet, att han egentligen ville bli målare, ville göra så mycket men tänkte hur får jag med allt det här roliga? Dans, konst och teater? I filmen!

Kalix är underbart. I've got so much love to give. Linjen jag läser heter film och tv. Det vi gör nu är att prova alla roller i olika filmprojekt. Jag har fastnat för regi, klipp och tv. Med andra ord i princip allt vi gör nästan. Det är så svårt att bestämma sig fortfarande men jag surfar på det glada beslutet jag tog i augusti. Det är bara att köra.

Musikvideoproduktion.

Flerkameraproduktion.

Jag stod nyligen inför det knepiga beslutet att välja mellan två drömpraktikplatser. Jag trodde inte att jag skulle ha chans på båda. När jag hade intervjuerna för några veckor sedan fick jag flashbacks från intervjuerna i somras, bara det att jag ville ha båda jobben den här gången. Att det skulle gå så här fort att gå från idé till praktik hade jag ingen aning om. Fortsättning följer.

In the same direction with the same heart...!

publicerat i för framtiden

Intervjuerna gick strålande. De erbjöd mig jobb båda två. Det luriga var att jag fick samma fråga av dem båda, först frågade den ena, hotellmanagern i Canary Wharf, om jag inte kommer att gå tillbaka till journalistiken. Näeh näeh, svarade jag. Sedan frågade koordinatorn i Waterloo, så du kommer inte att gå tillbaka till journalistiken? Näeh näeh, svarade jag.

Jag tackade ja till båda övningspassen, sov på saken men när jag vaknade nästa morgon kände jag vänta lite nu, jag ska ju tillbaka till journalistiken. Ja! Det ska jag! (Näeh jag har inte gett upp djandet, jag har kvar att göra där också!) Känslan var så stark att jag avbokade båda passen, jobbade kvar på Plateau som ingenting hade hänt och började söka helt nya jobb.

Jag sökte jobb i Sverige och i UK, vad som helst som hade med journalistik, skrivande, kreativitet att göra. Så en morgon efter många ansträningnar fick jag beskedet att jag inte fått ett radiojobb som jag lagt ner allra mest tid på. Jag blev ledsen och fundersam, tänkte, vad gör jag nu?

Jag skrev en lista. Inte vilken lista som helst utan en lista med plus och minus och hur tungt de olika plus och minusen vägde känslomässigt, som ett egetdesignat diagram. Då kom jag fram till att vad som bäst kombinerar det jag vill göra allra mest skulle vara att göra tv. Det skulle vara hur kul som helst och jag skulle få in design, teater, action och journalistik på samma kanal. Jag känner att jag vill leka fram kunskapen och nu har jag fått förmånen att göra det någonstans där luften är ren, vattnet är friskt och där jag har nära till havet. Vad mer kan jag begära? Kalix nästa!

It's all happening

publicerat i för framtiden
Det händer så mycket just nu att jag inte vet var jag ska börja. Det är slut med min själsfrände. Han är och kommer alltid vara min stora kärlek, jag älskar honom jättemycket men nu är det slut och vi kommer inte bli ihop igen. (Jag läker såren med poesi och diktskrivande).

Igår ändrade min granne lås på våra dörrar så att ingen av oss kom in. Varvat med att jag under arbetstid skällde ut någon som jag tror bytte låset lite halvt olagligt ringde två eller tre managers som jag bara inte svarade, jag förstod direkt att de ville erbjuda ett nytt jobb (när jag står där och jobbar på mitt nuvarande jobb!). Jag förstod inte hur det var möjligt av de ringde på samma dag och mitt emellan allt det här ringer min före detta och vill prata.

Hur är det möjligt att jag under så lång tid inte får ett enda telefonsamtal, samtal som jag längtat efter så länge, gått och väntat på och sen när de väl kommer, kommer de liksom försent?

Hur som helst. Imorgon smäller det. De vet inget på jobbet, jag svarade när det ringde, de ringde med en halvtimmes mellanrum nu alldeles nyss, en restaurang i London Bridge och ett hotell i Canary Wharf. Jag ska på två intervjuer imorgon, de prickade helt rätt för jag är ledig imorgon. De erbjuder bättre betalt och en högre position och jag kommer behöva välja mellan jobben, de vet inte om varandra. Oh my. Vad saker och ting kan förändras från en dag till en annan.

Behöver filosofkompisar!

publicerat i för framtiden
Okej, nu är det så här, jag har glömt bort vem det var, hur det var. Jag känner så starkt att jag inte kan benämna något för att benämna det. Snälla kan någon svara mig, snälla kan någon hjälpa mig. Det är så självklart, det är lättare att säga vad något inte är än att säga vad det är, men vem var det som sa samma sak? Vem var det som tänkte samma sak? Vem var det? Det här är min ingång till logiken och matematiken, inte som om jag kommer bli frälst eller något, har aldrig gillat matte, men jag har en ingång här som måste bli upptäckt känner jag och jag behöver hjälp.

Söndagsmys med tjejerna

publicerat i för framtiden


Finns det något mysigare man kan göra än att bara vara hemma en hel dag, vara med människor man älskar, dricka kaffe och se på film? Det blev Case 39 som handlar om socionom Emily som försöker rädda livet på någon som verkar fungera på ett mer otippat sätt än hon först trodde, en läskig film som vi sedan balanserade med Tangled, disneyfilmen från förra året som visade sig vara mer än bara en snabbproduktion, en mysig film som fick oss att skratta högt.

I Canary Wharfs högsta skyskrapa

publicerat i för framtiden
Efter avslutat arbetspass brukar jag dansa på tunnelbanestationen i Canary Wharf, den här kvällen gömde jag mig för alla som kom och dansade bara där ingen såg, men det var bara som jag trodde. Det var någon på andra sidan stationen, långt borta, som såg. Han kom fram, vi började prata. Han hade kostym, kom från New York och var investment banker i film making och andra creative industries och sa att jag borde satsa på att dansa. Han rekommenderade Pineapple studios. Vi träffades för en kaffe veckan efter och då sa han att vi kunde ha mötet på hans kontor. Det är en grej som de pratat om på jobbet ibland, tänk om man kände någon där så att man kunde åka upp i någon skyskrapa, jag har ju inte fattat att husen inte är till för allmänheten utan bara för business people, och så plötsligt var jag där, jag visste inte ens vilken skyskrapa jag var i men när jag sagt hejdå och kommit ut förstod jag, den högsta! :)